Får en bedrövlig ångest och ihålig känsla inombords när allt är grått och trist.
Ibland kan det vara mysigt faktiskt.. men inte när hjärnan tar över. Det är ju då mitt grubblande sätter igång, som så många gånger förr så är det ju framtiden som återigen dras upp.
Jag och mamma satt och snackade lite förut om allt och ingenting, kom in på ämnet om mina eventuella framtida kriser, 25:års kris, 30 års kris, 40 års kris.. ja ni fattar. Jag menar bara att jag är nog lite skeptisk till det där med att bli gammal. Det finns så många måsten och plikter som står där och vinkar på en när man väll är redo för att börja sitt vuxna liv. Man blir instängd, vardagliga rutiner och annat tjaffs. Usch, blir deprimerad bara av tänka tanken. Mamma tyckte att jag resonerade konstigt och att med den där inställningen så kommer jag inte långt.
Jag har väll märkt det, min inställning ger mig ju fan ångest.