Jag vet inte längre, jag vet ingenting. Jag tror jag aldrig varit så säker förut men ja.. Har insett att det går inte att försöka tänka på annat. För hur man än gör så måste man ta smällen ändå. Har kommit fram till att jag är inte så lycklig som jag hela tiden har gått och inbillat/trott mig ha varit. As a matter of fact så är jag nog inte speciellt lycklig nu när jag tänker på det. Okej, jag kanske är glad. Men att vara glad är inte samma sak som att vara lycklig. Glad kan man bli av vad som helst, en kompliman, ett roligt skämt eller att man bara gör något roligt. Lycka är mer något som innefattar ens situation. Hur man mår i nuet, om man har det bra eller dåligt liksom. Om man är nöjd med hur man har det.
Jag kan ju inte komma och påstå att jag har det dåligt, men det kunde väll ha varit bättre. Jag känner bara att det är någonting som fattas, det lilla extra eller nåt. Nåt som gör mig till världens happyface. Vad det kan vara som jag saknar är ju en annan fråga. Om det är kärlek eller nåt det vette sjutton. Jag antar att kärlek skulle vara en bra bit på vägen till den där perfekta magkänslan.
Det var ett tag sedan nu jag kände den där härliga känslan, att vara nöjd och må bra utan någon riktig anledning. Jag saknar känslan av att vara lycklig... Det tär på en att inte få må så bra som man vill. Det tynger mig, går inte en dag utan att jag tänker på, inte en dag utan att jag grubblar.
Men samtidigt vet jag inte vad jag ska göra för att må sådär superbra igen?
Vad är det som fattas..
Kalla mig inte emo nu eller vad som helst, det skulle vara så jävla värdelöst att säga så. Emo är inte en grund för människor som mår dåligt. Inte för att jag mår sååå dåligt, bara lite grubblande sådär. Men ja..
Det är inte lätt.
Hmm ja gillar denna text,bra beskrivning helt enkelt
skriven