Jag är vek, vek som bara tycker synd om mig själv. Gråten bränner innanför ögonlocken hela tiden..
Har ingen aptit heller, har inte ätit sedan 16 tiden igår.. Försöker hålla emot tårarna hela tiden, när jag äntligen tyckte att det gick ganska bra så kom farmor med kommentaren "Hur går det med killen din då?" Då föll allt samman igen, och tårar började rinna. Farfar gav mig en kram, men jag ville inte visa mig svag inför dom så jag slet mig loss och sprang in på toaletten. Det känns som att jag aldrig kommer bli hel igen, men alla bara;" du måste låta det ta tid", det blir nog bra så småningom... visst va. Just nu känns det som om jag bara skulle kunna lägga mig ner och dö... Fan, jag kommer inte kunna koncentrera mig på skolan framöver heller, fanfanfan, allt kommer gå skit.. låter som värsta pluggisen men vafan.. Jag får försöka gräva ner mig i pluggandet, det kanske funkar.. då tänker man inte så mkt på det här kanske.. "Han vet inte vad han går miste om" är en kommentar jag har fått hört rätt mkt nu.. vafan, det är klart han vet.. han vet att han inte går miste om någonting.. jag är ju så jävla värdelös ändå så.. Anton, vill bara att du ska veta att jag aldrig kommer glömma allt vi gjort, det bränner så djupt i mitt hjärta att veta att jag aldrig mer kommer vara din, aldrig mer....
Jag är så rädd, kommer jag någonsin våga bli kär igen? känns inte som det.. det slutar ju bara med ett helvete ändå. det är inte värt det..
:'(