Det är ju inte Timrå jag saknar, det är ju personerna där som jag saknar. Att inte kunna träffa dem som står mig närmast känns så tragiskt på något vis.. förut var man ju bortskämd med att kunna träffa dem när man ville. Det är nu när man flyttat som man inser hur bra man har haft det när man bott hemma och dagligen haft sina bästa vänner, familj, pojkvän och släkt i närheten. Jag saknar alla
Mest av allt, just nu, saknar jag Rapp, min älskade vovvis! Det här med djuren är ju så komplicerat.. för dom kan man ju inte prata med över telefon eller dylikt som man kan med personerna man saknar. Jag längtar så till nästa helg när jag kliver in genom dörren hemma och får se min älskling ligga där och titta på mig och så fort jag kommer säga "bäbis", "pruppas" eller "älskling" så kommer han (förhoppningsvis) springa fram till mig viftandes på svansen. Då känner man sig uppskattad. Djuren älskar en alltid, vad som än händer.
finaste vovve<3
Oj nu blev jag lite tårögd när jag läste detta inlägg/ kram gumman vi saknar dig med <3
skriven