Hade ett ganska seriöst snack med tjejerna på skolan idag, jag tror vi satt nästan mer än en timme och snackade om allt typ, livet i allmänhet. Camilla kom fram till att jag är en ganska djup människa till skillnad från henne själv. Hon sa att jag oftast tänker för mycket på allt. Jag tror det ligger lite sanning i det, jag tycker verkligen om att tänka, vidare om det är posetivt eller negativt. Men ibland kan det kännas som att det är svårt att få ut alla sina tankar, att dela dom men någon, ibland känns det som om man saknar någon man kan prata med. Jag och Camilla kom fram till att jag är inte alls som henne och Ewe, att det egentligen är konstigt hur vi kan ha hållit ihop så länge. Vi har lite olika syn på vissa saker. Och ibland känner jag att jag inte hör hemma där, med dom.
Ju mer och mer vi pratade så kom vi till samtalsämnet om att flytta och Camilla sa att hon skulle vilja flytta till sollefteå eller till Jönköping med Simon. Men jag, jag sa att om jag skulle flytta så skulle jag flytta själv, till en helt ny plats och bara starta om från början. Träffa nya människor och kanske, kanske hitta någon dricka-te-och-skriva-dikter-människa som mig. Okej där överdrev jag, för det första gillar jag inte te, och jag har aldrig skrivit en dikt... Kanske är det så illa att jag vuxit ifrån mina närmsta vänner, att jag inte är lika beroende av dom längre. Dom ger mig glädje och lycka men ibland så känns allt bara så kallt. Som om det bara är uppbyggt av en vägg av sten, lika grått, trist och falskt.
Ibland blir jag bara så förvånad, hur jag kan känna mig så hatad utan anledning. Hur vi kan kalla oss för vänner är ibland oklart, tycker ibland att jag får ta emot för många smällar, smällar som jag inte förtjänar. Ibland är det som om du slår emot mig för att du VILL vara osams med mig. Ibland känns det som om jag inte hör hemma med er, det är kanske det du vill?
Som Camilla själv sa det "Lika barn, leka bäst" kanske har hon rätt i det och kanske är jag en av dom som inte hör hemma i den leken längre.